Stina på Irland

.
Nu har familjen Sverige/Irland kommit hem igen efter en
minst sagt lugn helg uppe i Donegal.
Vi har inte gjort nåt alls. Bara tagit det lugnt
och promenixat på stranden och myst.
Helt klart en riktig energibooster för kropp och själ.

Det är egentligen lite lustigt det där med Donegal.
Tänk att det blev som det blev.

(lång historia kort)
När jag gick ut gymnasiet åkte jag och några tjejer från klassen i några månader
och jobbade partajade.
När vi kommit hem kände jag mig rätt mättad, eller snarare, att
jag var tillfreds med att bo hemma i Sverige.

Allt vände när jag fick chansen att åka på en billig ridsemester till Irland
med ett gäng tjejer hemifrån.
Vi åkte till Donegal.
Bundoran rättare sagt.
Sekunden jag steg av bussen sa jag " Här ska jag bo ".
Veckan som följde var helt underbar och jag ville verkligen inte åka hem.
Men hem måste man ju nån gång
och veckan efter jag kommit hem bokade jag flyg till Dublin för
att åka och hälsa på de jag bodde med i huset första gången jag var där.
(de svenska tjejerna var hemma igen, så de var en salig blandning av spanjorer,
fransmän och fransyskor *s*)
Under de nästan två veckorna i september lärde jag känna mycket nytt folk
och efter jul åkte jag tillbaka.

Efter drygt ett år var jag ut på partaj med dåvarande pojkvännens syster + vänner
och lärde känna ett gäng folk som var på samma ställe.
En av dem var Trevor.
Vi var ute och festade tillsammans rätt mycket under ett tag
och när det tog slut med killen så insåg jag att det var ju lille Trev som
jag ville vara med.
Trev är uppvuxen där vi var på ridsemester.
Trevs bror tävlade för stallet vi red på när han var yngre.
Trevs familj känner de som äger stallet.
Världens bästa guide vän Ken har bott granne med familjen O'Mahoney.

Världen är rätt liten trots allt.

Jag älskar då Donegal iallafall.
Och jag känner fortfarande att "där vill jag bo " =)