Pite Havsbad misery
Jag har suttit och snurrat runt på lite olika pitebors bloggar.. och jag fastnade på en speciell. Det är en tjej som jobbade på havsbadet under högsäsongerna.. Egentligen känner jag henne inte.. för fast vi jobbade sida vid sida så pratade vi inte så mycket.. men det jag minns av henne är iallafall att hon jobbade hemskt hårt, klagade knappt nåt på all skit vi fick ta (och hon var nog den enda tror jag..) och var hemskt pålitlig.. Det sjuka är att allt blev så fel.
För när vi skulle ha våran "slut på säsongen fest" så hade hon (och en del andra) redan slutat, och vi som var kvar (och organiserade det hela) blev tillsagda av ledningen att inte bjuda in de som redan slutat.. Vi tyckte det var hemskt konstigt, för dessa personer hade ju trots allt slitit hårt de med.. men ung och dum som man var bråkade vi inte tillräckligt utan "festen" gick av stapeln utan dessa personer.
När jag sedan stött på den här tjejen hälsade hon inte på mig. Först kunde jag inte förstå vad som hänt, men jag insåg ju snabbt att hon säkert antog att jag var chef, och därför uteslutit henne. Jag har inte träffat henne sen den gången, och jag önskar att jag på nåt sätt kunde få förklara för henne varför allt blev som det blev.
Jag är ju iof inte dummare än att jag förstår att detta nog aldrig kommer att hända. Jag bor här borta, och hon bor kvar i Pit-stan. Vi umgås inte med samma människor där hemma, och sannolikheten att jag kommer träffa henne OCH ha tillfälle att prata med henne är rätt så minimal.
Det är ju då skönt att läsa hennes blogg, och se att hon har det bra. Att på det stora hela så verkar livet rätt trivsamt, och det önskar jag ju då verkligen henne. För även om jag inte känner henne så bryr jag mig faktiskt. Känns på nåt sätt som att jag står i skuld till henne just för att jag inte käftade emot mer och såg till att hon fick en ordentlig belöning för allt hennes slit.
För när vi skulle ha våran "slut på säsongen fest" så hade hon (och en del andra) redan slutat, och vi som var kvar (och organiserade det hela) blev tillsagda av ledningen att inte bjuda in de som redan slutat.. Vi tyckte det var hemskt konstigt, för dessa personer hade ju trots allt slitit hårt de med.. men ung och dum som man var bråkade vi inte tillräckligt utan "festen" gick av stapeln utan dessa personer.
När jag sedan stött på den här tjejen hälsade hon inte på mig. Först kunde jag inte förstå vad som hänt, men jag insåg ju snabbt att hon säkert antog att jag var chef, och därför uteslutit henne. Jag har inte träffat henne sen den gången, och jag önskar att jag på nåt sätt kunde få förklara för henne varför allt blev som det blev.
Jag är ju iof inte dummare än att jag förstår att detta nog aldrig kommer att hända. Jag bor här borta, och hon bor kvar i Pit-stan. Vi umgås inte med samma människor där hemma, och sannolikheten att jag kommer träffa henne OCH ha tillfälle att prata med henne är rätt så minimal.
Det är ju då skönt att läsa hennes blogg, och se att hon har det bra. Att på det stora hela så verkar livet rätt trivsamt, och det önskar jag ju då verkligen henne. För även om jag inte känner henne så bryr jag mig faktiskt. Känns på nåt sätt som att jag står i skuld till henne just för att jag inte käftade emot mer och såg till att hon fick en ordentlig belöning för allt hennes slit.
Kommentarer
Trackback
